18 juli 2024

NYHETER

image

Lukt eller doft?

– Rosor doftar och skit luktar, lär dig det! Så sade en gång min farsa och det sitter faktiskt i fortfarande.

Under pandemin har jag träffat några stackare som blivit av med, eller fått ett kraftigt försämrat luktsinne. Det kan tyckas vara en lindrig följd av Covid-19, men allt är relativt.
Min salig far drabbades av detta fenomen i vuxen ålder och tyckte sig ha fått en betydligt sämre livskvalité av att inte känna lukter, eller dofter, om ni hellre föredrar det uttrycket.

Vad är det med det då?

 

Jo, när jag flyttade till Tyresö 1966 fick jag äran att gå i Nyboda skola, det fanns bara de barackliknande byggnaderna som vetter ner mot gärdet (Sjötungan). Byggnaden var i två våningar med två klassrum i varje plan.
I förra veckan gick jag förbi och såg att dörren stod på glänt. Det pågick någon form av reparation därinne. Nyfikenheten tog överhanden och med fladdrande näsvingar insöp jag doften i byggnaden som jag hade lämnat för sisådär 55 år sedan.
Doften eller lukten var precis densamma och hjärnan sparkade i gång en kavalkad av gamla minnen.
Läraren, Anna-Lisa Tunevis dämpade stämma som uppmanar oss att hålla klaffen och bege oss in i klassrummet. Kartrummet där vi ägnade oss åt allt annat än att studera kartor, vad vi studerade kan vi lämna därhän. Doften av blöta gummistövlar, vått hår och parfym utspätt med regnvatten, allt det där slår emot mig i minnets labyrinter.

Jag börjar sakta inse att luktsinnet nog är viktigare än vi tror. Nu börjar hjärnan och snorhornet att samarbeta. Jag går vidare mot Tyresö Centrum, kaffedoft, cigarettrök, friterad mat, avgaser och massor av andra dofter når nu min näsa när jag har börjat fundera över hur viktigt luktsinnet verkligen är.

Hur luktade det inne på Salle, på bokhandeln, i skivaffären och inne i Nygrens färgaffär?
I Forellen där vi blev placerade efter Nyboda-åren blir det ju svårt att återskapa någon doft av, eller?

Matbespisningen och fiket, den doften borde man ju kunna känna från bion? Släntrar vidare och känner på dörren. Den är öppen, tydligen pågår städning eller något annat där inne.
Det räcker med att sticka in snoken där också, aulans välbekanta doft når mig omedelbart.
Maten, den gröna potatisen, fiskpanetterna och vitkålssalladen dyker upp i minnet. Inget större fel på den maten, men ibland fick den ersättas av en ”sån där” boll och kaffe i fiket intill.

Det dyker ju även upp mindre behagliga doftminnen från skolan också. En lärares heta andedräkt framåt eftermiddagen när Rositan nästan var slut eller efter de läskiga experimenten i kemin.
Lucias brända peruk i skolans luciatåg eller doften från den uråldrige matteläraren som led av dålig mage och som hade en avgaspackning som läckte vareviga lektion.
Omklädningsrummen var väl heller ingen höjdare direkt, en stank av brottarbralla blandat med AXE, en roll-on som alla använde i högstadiet. Roll-on doftade inte rosor efter en vecka utan tvål och vatten. Vissa i klassen hade en något udda syn på hur hygienen skulle skötas.

Farsans bästa polare, en annan droskis, led av något som kallades ”stinknäsa”. Jag har aldrig hört talas om åkomman varken förr eller senare. Näbben såg ut som en grankotte, förvisso i gladare färger än dom kottar man ser i skogen, men när han tittade på folk och grankotten pekade på en, då kändes det som att få en örfil. Jag ryggar nästan bakåt av blotta minnet.
Det finns massor av upplevelser som styrs av dofter, vissa vill man helst glömma och några minns man med välbehag.

Denna morgon doftar det kaffe och nybakade kanelbullar och det är väl något som gjort gott åt luktsinnet genom hela livet. För att inte tala om julens dofter från gran, lussebullar och hyacinter.

Lukt eller doft? Ja, därom tvista de lärde, men skillnad är det!

Lelle Wiborgh
Krönikör
  • Publicerat: 2021-12-17

  • |
  • Uppdaterat: 2021-12-15


Lelle Wiborgh är en fristående krönikör vars åsikter inte nödvändigtvis återspeglar Vi i Tyresös redaktion.
[ANNONS]