18 juli 2024

FREDAGSKRÖNIKAN

image

En rejäl åktur

- Jo, jag blev tvungen att åka över 20 kilometer på bara fälgen. Den breda värmländskan ekar i den stora lokalen. Rösten är inte att ta miste på.

Vi befinner oss i Saab-Ana:s lokaler på Hammarby Fabriksväg, året är 1978, tror jag.
På våra jackor står det ”Opel Rally”, ”BMW Racing Team” och liknande.
Vi är ju blivande rally-ess allihop. Nu skulle vi få uppleva något fantastiskt, det hoppades vi på i alla fall.

Den högljudde mannen med den breda dialekten står bakom en liten disk och håller hov. Det syns att han trivs i den rollen.
Han har dagen till ära klätt sig i vinröd kavaj, grå byxor med pressveck och en svart smal läderslips. Han ger ett mycket seriöst intryck. Dessutom vet han vad han talar om.

Per Eklund ser man oftast i racingoverall och alltid arg som ett bi, någon har varit i vägen för honom och det talar han om i osande ordalag.
Han är känd för att hellre köra av vägen än att släppa gasen. Ändå kör han inte av vägen så värst ofta, kan tilläggas. Per är en av Sveriges absolut främsta rallychaufförer.
Han gästar huvudstaden för att demonstrera SAAB:s nya modell Turbo, en bil med fartresurser utöver det vanliga. Det regnar grymt denna dag och vattnet forsar nedför backen utanför fönstret.

Per Eklund, delar ut broschyrer, berättar anekdoter från rallyvärlden och demonstrerar en ny bil som står intill den lilla disken.
Det börjar att dra sig mot lunch och Per säger plötsligt på sin breda värmländska:
- Vi ska väl ha oss en liten provtur också, någon som känner för en sväng?
- Jaaa, säger jag som råkar stå närmast och mina två polare strax bakom mig instämmer ljudligt.
- Fint, säger Per och tittar roat på våra teamjackor. Min Saab-frälsta kompis jacka verkar uppskattas mest av den store lille mannen. På jackan tronar Saab märket med tillägget World Championship.

- Då ska herrar rallyfantaster få sig en provtur, ställ er vid uppfarten så kommer jag strax.

Fyllda av förväntan hukar vi för regnet och tar skydd under ett utskjutande tak.

Strax visar sig den svarta bilen och vi tar plats i den, jag hamnar bakom chauffören.

- Era jackor säger mig att ni är lite inne på rallyåkat?

Ja, jo, säger vi i kör, vi har inte tävlat så mycket, men…
I själva verket är det bara en av oss som kört en riktig tävling, han kom tvåa i sin klass, det var bara två ekipage just i den klassen, men ändå.

Vi andra har bara kommit till att montera fyra extraljus i fronten och en läderklädd ratt i våra ”rallybilar”. Tävlandet har bestått i att köra med sladd ut till Vissvass och andra förbjudna vägsträckor. Fina jackor hade vi ju i alla fall.

Nu blir det Värmdövägen ut från stan, det går lugnt och fint. Per är en trevlig och underhållande kille, kul småprat om fördelarna med fram - respektive bakhjulsdrivet.

Farten ökar successivt och nu börjar det att gå undan, vår chaufför vänder sig halvvägs om och förklarar bilens funktion trots den höga farten.
Nu börjar det att gå riktigt, riktigt fort. Plötsligt får vi vattenplaning som avhjälps med ett rejält uppställ mellan räckena på Skurubron, och Saaben dansar vidare ut mot Värmdö.

Personligen får jag inte fram en stavelse, jag är rent ut sagt skiträdd. Tungan sitter fast i gommen på nåt mysko vis.
Min kompis i framsätet har hasat ner halvvägs under instrumentbrädan och kvider svagt av skräck.
Jag kollar hastighetsmätaren...det kan inte vara sant, tänker jag.
Vi svänger av mot Lännersta och nu blir det grusväg, jag tror aldrig att jag har varit så byxis tidigare i mitt liv.
- Känner ni hur bra hon ligger kvar på vägen, grabbar?

Grabbarna känner ingenting, samtliga funderar på musikval och annat på sina begravningar som snart ska äga rum, dödsångest kallas det visst också.
Vi skola alla den vägen vandra...

Äntligen är demonstrationen över och hjärtat börjar ramla ner från halsgropen till sitt ordinarie ställe till mitten av brökorgen.

Väl på väg tillbaka mot Hammarby i laglig hastighet handlar samtalsämnet om allt annat än bilar.
- Nja, säger Per, i ”Stöckhölm” skulle jag inte vilja bo, det är för lite grusvägar.

Vi släpps av och den gode Per skrattar gott åt våra krampakigt knuta nävar och stela nackar. Sedan drar han iväg för att få sig en bit mat.
Våra ljusgröna ansikten skvallrar om att vi har fått en rejäl lektion i konsten att hålla ”pjäxan i pannrummet”, ”pelle i durken” eller så kallad ”full muff”.

Detta blev det snöpliga slutet på min karriär som rallyproffs. En karriär som tog slut innan den ens hade börjat. Jag insåg min begränsning, jag skulle aldrig ens komma i närheten av att kunna köra på ett sådant sätt. Jag skulle helt enkelt inte våga.
Nä, det fick bli en plats bakom taxiratten i stället, det fick duga.
Det blev spännande det också, fast på ett annat sätt.
Men det är ett roligt minne i alla fall och jag hyser en oerhörd respekt för dessa fartfantomer när jag ser dem på TV.
Jag beundrar dem på avstånd, typ.

Lelle Wiborgh
Krönikör
  • Publicerat: 2021-12-03

  • |
  • Uppdaterat: 2021-12-01


Lelle Wiborgh är en fristående krönikör vars åsikter inte nödvändigtvis återspeglar Vi i Tyresös redaktion.
[ANNONS]